Annons

Tom Cehlin
Cafés redaktör Tom Cehlin Magnusson skriver om den mest intressanta musiken just nu.

Annons
 

The Rolling Stones tre bästa sämsta låtar

Ikväll spelar vad som i min mening (i alla fall under några år) kanske är världens absolut bästa rock’n’roll-band. Mellan 1968 och 1972 var The Rolling Stones helt ostoppbara: de släppte fyra klassiska skivor, såg fruktansvärt bra ut i perfekt löst sittande blusar och kostymer och spelade kokande, pulserande gospel, soul, blues, country och rock’n’roll med mjuka knän, stora läppar och stenhårda nypor.

Annons

Men, just den perioden av Stones karriär har det skrivits nog om. Efter succéskivan Tattoo You från 1981 så har de flesta (någorlunda rättvist) betraktat bandet som en ambulerande rockcirkus med mer smak för bombastiska shower än genomarbetat låtskrivande.

Mer högljudda outfits än riff: Stones på 80-talet.

Men faktum är att bland de mest hånade och hatade skivorna som bandet släppte på 80-talet finns det låtar som skulle få de flesta av dagens hippaste artister att darra. Jag har valt ut fem låtar från bandets mest utskällda period som förtjänar mer uppmärksamhet, låtar från skivor bandet själva nog helst hade glömt.

Too Much Blood
Jag uppmanar ingen att titta på videon till Too Much Blood. Faktum är att det i princip gör det omöjligt att tycka om låten efter att ha sett den usla skräckvideon där Mick Jagger är (även med eget mått mätt) vansinnigt övertaggad. Vilket är synd, för själva låten är en osannolikt tuff och modern dansgolvsmällare med discotrummor och rasslande reverb-gitarrer. En singel Dev Hynes från Blood Orange drömmer om att skriva varje natt.

Emotional Rescue
En era som skapade många oväntade mästerverk var i skiftet mellan 70- och 80-talet då alla rockband försökte göra en egen discohit. Rolling Stones försökte envetet, och lyckades flera gånger. Ett av bandens finaste disco-hits är Emotional Rescue från skivan med samma namn. Låten är inte mer än en perfekt basslinga och lite falsett-sång från Mick Jagger, men det är å andra sidan det enda som behövs.

Too Rude
Keith Richards kärlek till reggae är väldokumenterad: förutom ett antal egenskrivna reggae-låtar har han producerat Wingless Angels, släppt plattor med Peter Tosh och bosatt sig på Jamaica. Medelålders rockmusiker som försöker spela reggae är annars ett klassiskt kräkmedel, men denna cover i ballad-tempo är väldigt charmig med sitt yxiga groove.

Bonus: How Can I Stop


Mick Jaggers trendkänslighet har ofta varit något som bandet blivit kritiserade för efter bandets storhetstid. Absolut har det lett till många snedsteg, men också då och då till stordåd. Den här låten från 90-talet är dock ett exempel på det motsatta: Keith Richards obönhörliga passion och öra för svart amerikansk musik. Om och om igen sedan 1968 har han försökt smälta ned sin egen bultande passion för blues, gospel, soul, jazz, r’n’b och reggae på vax. Den här låten är en lågmäld, jazzfärgad ballad som är något som Stones i princip aldrig lyckats vara, ens i sina bästa stunder: värdig.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar