Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-03-02 15:52 |
Lästid: 3minuter
Helgen är här! Helgtipsen är här! Det kommer med största sannolikhet bli otroligt kallt, så varför inte bara vara inomhus och klicka på länkar hela helgen?
Veckans…
Sneakersläpp 1:
Som vi tidigare har skrivit om har världens kanske bästa rappare genom tiderna, André 3000, blivit creative director på Tretorn. Men, det är inte förrän nu som Outkast-stjärnans egendesignade sneakers har funnits att köpa på den svenska marknaden. Måndag den 5 mars släpps hans första sneakerskollektion på Tretorns hemsida, och senare i mars dyker skorna upp i utvalda butiker.
TV-seriepremiär:
Atlanta är tillbaka! Normalt sett är det inte ofta en ny säsong av en tv-serie sätter igång något hos mig, men Atlanta har verkligen något speciellt. Ett tilltal och berättande som känns genuint nyskapande, och en lika realistisk som surrealistisk bild av två kusiner som försöker slå igenom i trapens Atlanta. Se nu för att stilla väntan på Childish Gambinos nästa album.
Sneakersläpp 2:
Några av förra årets mest omtalade sneakersamarbete var det mellan Converse och JW Anderson. Förutom det obegripliga i hur Jonathan Anderson hinner med samarbeten med Converse och Uniqlo, jobbet som designer på Loewe och sitt egna märke är det imponerande hur allt han gör just nu också verkar bli till guld. Det tyckte iallafall Frank Ocean som bytte ut sina Nikes mot glittrande Converse-sneakers på scen i somras.
Nu kommer nästa del i samarbetet, en mer subtil kollektion där fokus ligger på materialval som mocka och denim. Bilderna har plåtats av Kids-mannen Larry Clark, vars indiecred aldrig riktigt verkar sina. Samarbetet mellan Converse och JW Anderson släpps idag den 2 mars på converse.com, j-w-anderson.com och JW Anderson-butiker runt om i världen.
Modenyhet:
När det är tolv minusgrader behöver man saker som muntrar upp en. Den kanske varmaste nyheten under veckan var då designern Simon Porte Jacquemus berättade att han startar en herrlinje för sitt självbetitlade modehus. Jacquemus är expert på att göra det som alla modeskapares mål borde vara: att måla upp en drömvärld som man skulle göra vad som helst för att få komma in i, fint exemplifierat i videon ovan som visar sommarkollektionen La bomba. Om hans kommande herrkollektioner har en promille av myset i videon så är vi många som börjar spara pengar redan nu.
Spellista:
Och på tal om drömvärld. På söndag är det dags för Oscarsgalan, och om det inte blir storslam för Call me by your name så pekar allt mot en mycket förorättad Café-redaktion på måndag morgon. Filmens fantastiska soundtrack är i allra högsta grad representerat i den spellista som vi har komponerat med musiken som spelas mest just nu på redaktionen. Förutom nämnda favoriter från Luca Guadagninos fina film innehåller listan allt från Swae Lees fina debutsingel Hurt to look till Jonathan Wilsons new age-epos Loving you. Trevlig helg!
Familjen om nya skivan: ”Min psykolog sade åt mig att lägga av”
Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-03-02 10:56 |
Lästid: 4minuter
Johan T Karlsson, mer känd under artistnamnet Familjen, är tillbaka med ett nytt album. Allt gott så långt, men processen bakom skivan Kom som släpps idag har varit allt annat än vad Magnus Uggla skulle kallat ”kärleken på rosor”. Skivan är den första sedan år 2012, och det var snubblande nära att karriären lades på hyllan helt. Café mötte upp Johan T Karlsson på anrika bageriet Ritorno i Vasastan i Stockholm för att prata om politisk, disco och punktexter.
– Det är en medveten skiva på ett annat sätt än tidigare. Det är ett fotografi av mitt liv och omgivning de fem-sex senaste åren. Både politiskt och personligt. Innan handlade det mer om olycklig eller lycklig kärlek, festa… sådant som man tänkte på innan man fick barn. Man var väl ganska egocentrerad och full av sig själv. Det här blickar utåt mer.
Vad är det som har tagit sådan tid?
– Jag producerade en del, bland annat åt Tove Styrke. Så mycket bättre tog mycket kraft, trots att det inte pågick så länge. Jag skulle göra sex covers på väldigt kort tid, och tömde mig på idéer och energi. När jag var klar hade jag noll lust att göra musik. Det var skitsvårt att ladda om. Mycket krav från skivbolag, alla menade att ”nu kör vi”. Men jag blev helt anti och gick under jorden – till mångas förtret. Men jag hade inget att säga, inget att ge. Jag höll på att gå sönder i allt det där. Min psykolog sade åt mig att lägga av. ”Det kommer inte gå”, sade hon. Mina närmsta sade samma sak. Och då kände jag att jag skiter i det.
Johan tog ett år som pappaledig då han inte skrev en enda ton. Men istället för att lägga artistkarrären på hyllan kom lusten tillbaka, plötsligt visste han vad han skulle säga och skriva. Han ville ta upp allt som han tyckte var förjävligt.
Är det svårt att skriva politiskt utan att slå in öppna dörrar?
– Sverigedemokraterna målar upp Sverige som ett ghetto där allt går åt helvete, fast det inte är så. Tvärtom. Det är lätt att skriva när man är skitarg, då blir det punktexter. Och det är skönt att få ur sig. Men i långa loppet har jag insett att det måste vara mer konstruktivt, smartare. Att skriva peppiga grejer istället för att skrika att allt är åt helvete med högervindar som blåser. Då blir man ju likadan som den andra sidan, om man bara avreagerar sig. Man får vänta en dag eller tre till man ska spela in, haha. Det blir ju lätt pretentiöst också, hur gör jag så att det känns som jag och inte känns… Sting. Jag vill inte låtsas vara något allvetande helgon.
Hur kommer det sig att du fortsätter göra musik?
– Dels är det ilskan och vreden över att det är som det är i Sverige och i världen, det är en väldigt stark drivkraft. Att göra något med den lilla ”leveragen” man har. Att göra något värdefullt med det. Jag har även blivit så sugen på att spela igen. Att hänga, dricka vin, lyssna på bra musik och snacka skit med de jag spelar med. Det är så roligt att spela, ett tag tyckte jag inte det. Det var en vidrig känsla, att gå upp på scenen och inte känna för det. Sedan är jag också väldigt trött på att sitta själv, det är mycket roligare att jobba med andra. Anledningen till att jag skulle göra allt själv i början var att jag skulle bevisa något. Jag kom från en håla i norra Skåne och skulle visa att jag var någon.
Nämnda håla i norra Skåne heter Hässleholm och har den senaste tiden spelat en komplicerad roll i Johans liv. Det var under förra året som ett maktskifte ägde rum, då Sverigedemokraterna tillsammans med Moderaterna tog makten i kommunen.
– Jag gick ut och sade att jag inte ville spela min låt It began in Hässleholm igen, jag skämdes så mycket. Dagen efter spelade, vad heter Jimmies band, jag minns aldrig vad de heter. Bedårande Barn? De framförde den live på någon jävla Casio-synt, och sjöng titeln om och om igen. Det var fruktansvärt när jag fick reda på det. Jag fick ett sms: ”Nu har vi tagit din låt, din jävel, haha”. Jag kände som att jag skulle börja lipa när jag såg det på tunnelbanan. De ville ha en reaktion, de ville ha sandlåda. Jag skrev flera svar men skickade aldrig något. Det var inte värt det. Sedan visade det sig att det ju sket sig för dem i kommunen… så nu har jag börjat spela den igen, haha.
Skivan Kom släpps idag. Vad är ditt budskap?
– Love is the message. Faktiskt. En näve mot hatet, egoismen, bristen på empati, rasism och machokultur. Allt som är snett. Att det finns en fighting spirit i alla, att det kommer bli bra. Flera låtar är rena pepplåtarna, kampsånger.
Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-02-27 14:11 |
Lästid: 2minuter
Justin Vernon tar sin luggslitna gitarr och numera ganska maffiga band till Sverige igen för sin största spelning hittills. Fjolårets inplanerade spelningar på Cirkus ställdes in till min och många andras förtret, men nu får vi alltså en ny chans. Med sig har han 2016 års 22, a million som så här ett och ett halvt år senare framstår som Bon Ivers kanske största stund hittills: den elektroniskt uppbrutna soulmusik som han hela tiden hintat om att han hade i sig.
Om man ska döma av fjolårets spelningar så är det fokus på just det albumet, så om du kommer för att höra Vernons Walden-folk från debutskivan finns det risk att du sätter flanellskjortan i halsen. 2018 års uppsättning av Bon Iver ligger snarare närmare Frank Oceans lika slicka som dissonanta försök att fånga studioperfektion i en livemiljö.
Bon Iver spelar den 31 oktober 2018 i Globen i Stockholm, biljetter släpps klockan 10:00 på måndag den 5 mars.
Varför ska man bry sig?
Vilka: Bon Iver består visserligen av åtta musiker på scen, men är i allt väsentligt Justin Vernons soloprojekt som han för i allt mer oväntade riktningar.
Kända för: Med Skinny love från debutalbumet For Emma, forever ago. Lägereldslåtar med tillräckligt enkla och uppriktiga känslor för alla att knyta an till, men med för komplicerade gitarrstämningar för att Wonderwall-killar skulle orka lära sig spela dem.
Låter som: Nu för tiden som inte så mycket annat. Vernons falsettsång dränks av brus, autotune och distade beats lika ofta som spröda folkgitarrer.
Vem gillar det här: Kritiker, framför allt. En del fans verkar vilja ha tillbaka den enklare Bon Iver, men väldigt lite tyder på att 22, a millions segertåg kommer få honom att blicka tillbaka.
Därför ska du bry dig: Rockvärldens kanske främsta exempel på hur dagens musikvärld faktiskt har plats för superstjärnor som premierar egensinnighet och innovation framför förvaltning av framgång. Justin Vernon har också den snyggaste falsettrösten utanför r’n’b-världen.
Så kommer det bli: Kan han sälja ut Globen? Oavsett utgång så riskerar upplevelsen att bli en smula fadd jämfört med vad de inställda spelningarna på Cirkus lovade. Upp till bevis för både Justin Vernon och hockeyladan vid Johanneshov således.
Vacation Forever släpper debutsingel – ”Jag är helt skräckslagen”
Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-02-26 15:26 |
Lästid: 2minuter
Under namnet Vacation Forever släppte Zacharias Zachrisson i fredags den madchester-doftande Blank ocean, en singel som för tankarna lika mycket till balkonger nedstänkta av Törley som till The Tough Alliances storhetstid.
Zacharias är inget obekant namn för den som är intresserad av svensk popmusik. Med ett förflutet som trummis i hyllade psykedeliska poporkestern Tussilago och med Lykke Li som syster är det ingen överraskning att hans debutsingel är en gnistrande blodsdiamant till poplåt. Exekutiv producent för det kommande albumet är också Jeff Bhasker, superproducenten som arbetat tätt ihop med Kanye West på mästerverk som 808s & heartbreak och My beautiful dark twisted fantasy, och skrivit dunderhits åt Alicia Keys, Rihanna och Miguel.
Bakgrunden till låtens beskt söta cocktail av ljud är ett tungt år som präglats av hans mammas bortgång, och svårigheterna att komma över den scenskräck som fick honom att lämna Tussilago. Samtidigt som bandet släppte sin debutskiva till stående ovationer lämnade han bandet i sviterna av en panikångestattack i samband med en Oslo-spelning. Café fick en pratstund med Zacharias vars album planeras släppas i sommar.
Det låter som att panikångestattacken du var med om fortfarande är något du bearbetar?
– Ja, jo jag har ju döpt hela ”turnen” till Backstage Panic Attack Tour. Detkänns ändå helt okej, jag är äldre nu och är mer förberedd. Jag dog ju inte sist så det borde gå? Eller?
Är du rädd att det inte ska hålla den här gången, när du står i centrum?
– Ja, helt skräckslagen för att vara ärlig.
Hur kändes det att hoppa av ett band som precis var på väg att slå igenom?
– Det var lite tufft i början, men kändes ändå helt rätt. Jag hade inget direkt intresse av att spela trummor,jag kände mig helt begränsad och tycker att det är svårt att vara i ett band i överhuvudtaget. Jag är nog inte den lättaste att ha att göra med. Man måste följa sin vision liksom, annars blir man olycklig.
Vad är den musikaliska inspirationen bakom Vacation Forever?
– Kärleksförlust, livsångest och 90-talets Manchester. Och Joy Division.
Hur var det att arbeta ihop med Jeff Bhasker?
– Det var sjukt kul, men han var egentligen bara med i mixningsprocessen . Men vi klickar hur bra som helst, det är kul att jobba med folk som är så jäkla drivande och entusiastiska. När han tyckte att jag gjort en bra låt så hoppade han upp på en stol och skrek det liksom, haha. Han är en drömmare som jag. Vi kan sitta i timmar och sitta och prata om att vi ska spela in nästa skiva i Indien, eller att vi borde spela in en video på Hawaii. Mycket av det vi drömmer om gör vi också, vi drog faktiskt till Hawaii och spelade in en musikvideo.
Vacation Forever spelar den 28 februari på Under Bron i Stockholm.
Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-02-22 12:10 |
Lästid: 2minuter
Häromveckan kom nyheten om att systrarna Haim besöker Sverige på sin stora världsturné. En välkommen nyhet då bandet har gjort sig kända för sina muskliga liveshower då deras softrock och poppiga r’n’b förvandlas till en explosion av trumdueller och så kallade bass faces.
Systertrion började spela ihop redan som barn som Rockinhaim tillsammans med föräldrarna Donna och Mordechai. Genombrottet kom för fem år sedan med den enormt hyllade powerpopen på debutalbumet Days are gone. Under förra året släppte man nytt album, och flera videos som har regisserats av mästerregissören Paul Thomas Anderson. Nu senast en gåshudsframkallande liveversion av den avslutande Night so long från det senaste albumet Something to tell you.
Haim kommer till Annexet den 20 juni, biljetter släpps imorgon den 23 februari kl. 10.00 på luger.se.
Varför ska man bry sig?
Vilka: Systertrion Haim (Este, Danielle och Alana) slog igenom stort med debutskivan Days are gone 2013, och i somras kom hyllade uppföljaren Something to tell you.
Kända för: Världens just nu mest utsökt coola rockband.
Låter som: Fleetwood Macs Tango in the night korsat med Donna Lewis 90’s-hit I love you always forever.
Vem gillar det här: Haim skär som en varm kniv genom målgruppssmör: gubbar som längtar efter rock och kids som hatar gubbar som längtar efter rock gillar Haim exakt lika mycket.
Därför ska du bry dig: Bandets senaste skiva var en av årets bästa, och live är bandet på en egen nivå.
Så kommer det bli: Det är svårt att tänka sig en bättre start på sommaren än Haims popraketer till låtar. Hade det inte varit för Annexets deppiga lokaler så hade förväntningarna varit lika höga som Stevie Nicks och Mick Fleetwood på 80-talet.
Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-02-15 11:27 |
Lästid: 2minuter
Igår var det alla hjärtans dag, något som inte lär ha gått någon med sociala medier förbi. Alla hjärtans dag är ju inte bara något som firas med boomerangs och glittrande text på instastories bland oss här i Sverige, allra bäst firar man det ju som superstjärna i USA.
Mest uppmärksamhet fick Kanye West (vars senaste album The Life of Pablo också passade på att fylla två år) som återupplivade det Instagram-konto som inte uppdaterats på ett år genom att posta bilder på kända par från förr i närmare sju timmar, en bildserie som avslutades med bilder på Kimye själva. En åtgärd som (på ett kanske välkommet sätt) totalt blockerade ens Instagram-flöde under Valentine’s-kvällen. Kanyes svåger – tillika rapstjärnan – Travis Scott som nyligen fått barn tillsammans med Kylie Jenner valde att lägga upp en bild på sig själv och… Stevie Wonder.
Kanyes och Travis Scotts Insta-bidrag till Alla hjärtans dag-firandet.
Allra finast var Frank Oceans alla hjärtans dag-present till alla lyckliga och olyckliga. Tidigt under torsdagsmorgonen släppte han sin första låt för året, en cover på Audrey Hepburns Moon River från filmatiseringen av Truman Capotes Breakfast at Tiffany’s. En låt som lovar gott med tanke på att Frank tidigare har hintat om att ny musik kan vara på väg under året.
Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-02-02 16:05 |
Lästid: 4minuter
En fredag som innehåller ingredienserna halsfluss, snöblandat regn och Justin Timberlakes försök att tonsätta en Pendleton-filt är inget som piggar upp. Därför tänkte jag sammanställa de tio skivsläpp som känns allra mest spännande i år. Eftersom skivbranschen ser ut som den gör idag så är det ju snarare regel än undantag att de största och mest emotsedda skivorna droppas från ingenstans, men den invändningen får vi helt enkelt lämna därhän en list-dag som denna. Album att hålla utkik efter 2018, i bokstavsordning:
Arctic Monkeys
Bandet som Way Out West nyligen bokade med orden ”ett av världens genom tiderna största rockband” (visserligen är jag för en relativistisk kultursyn, men nog kommer någon döma oss för sänkningen av den ribban?). Nyheten om nya inspelningar från det alltmer inoljade och muskulösa bandet kommer – kanske inte så förvånande – från en, eh, motorcykeltidning. Goda nyheter för övervintrade indiefans – och print-entusiaster på två hjul.
Blood Orange
Det vore fel att kalla Dev Hynes senaste album för underskattat med tanke på de översvallande lovord Freetown Sound fick av kritiker och fans, men med tanke på den smått sinnesjuka mängd fantastiska skivor som släpptes år 2016 så var det först i efterhand man verkligen förstod vilket mästerverk den brittiske stjärnan hade kokat ihop. Då och då släpper Hynes snuttar av det kommande albumet på sin Instagram, och det låter exakt lika betryggande jazzfunkigt som vanligt.
Childish Gambino
Den omåttligt talangfulle Donald Glover är inte bara aktuell som Simba i den kommande Lejonkungen-remaken, som Lando Calrissian i den kommande Star Wars-filmen, eller med en ny säsong av den fantastiska tv-serien Atlanta, skapad av honom själv. Han har även i intervjuer utlovat ny musik som Childish Gambino, och teasat om ett mixtape-samarbete med Chance the Rapper. Om den nya musiken är i närheten av retrofunken på ”Awaken, My Love!” så har alla gillar tanken på Migos men som får lite ont i huvudet av deras låtar en ny favoritskiva även i år.
https://www.youtube.com/watch?v=lS9r3MKuEuc
FKA twigs
Det har varit märkligt tyst kring den enigmatiska FKA twigs de senaste åren. Det senaste vi fick från henne var något som kallades ”Instagram zine”, AVANTgarden. Nya låtar har spelats, bland annat Trust in Me som som gjordes häromåret i samband med en Nike-reklam. Pitchfork rapporterar att ett album är på väg, och då får vi helt enkelt tro på att det är så. Medan vi väntar kommer alltid den exploderande glaciären till brygga i Pendulum finnas.
Jungle
Den från början hemliga duon bakom Jungle visade sig efter ett tag vara två vanliga London-snubbar med lite irriterande skratt. Inget fel med det egentligen då de gör musik som låter som Sly & The Family Stone för 2010-talet. Att se bandet live är den roligaste konsertupplevelsen du kommer ha, och bandets falsettdisco verkar bli tajtare och tajtare för varje dag som passerar. För den som inte orkar vänta på det nya albumet så producerade duon den fina God Knows av Dornik i somras.
Kamaiyah
Sommarens mest upplyftande låt var troligen den 90’s-doftande dansfesten Build You Up. Kamaiyah verkar ha ett obegränsat lager av anthems som fullkomligen vibrerar av livslust, och att inte debutskivan har kommit än är ett mysterium. Kamaiyahs fullängdare är B12-sprutan världen behöver.
Kanye West
Normalt sett känns det lite löjligt att stoppa in artister som Kanye, Frank Ocean eller Beyonce här. Artister som på är en sådan nivå att de kan strunta i förväntningar om ny musik tenderar också att göra just detta. Ett undantag känner jag är på sin plats, dels på grund av min obotliga kärlek till Kanye West, och dels på grund av de Münchhausen-liknande skrönorna om hur hans musik numera görs.
Efter att ha checkat in på rehab efter ett psykiskt sammanbrott har det nämligen ryktats om att han gjort sin sjukhussal till en studio, spelat in musik på toppen av ett berg i Wyoming, samarbetat på ett helt album med Kid Cudi i Japan – och däremellan tagit på sig att producera alla artister på hans skivbolag G.O.O.D Music. Huruvida något av ovanstående är sant eller inte får låtas vara osagt, men nyligen spreds bilden på en leende Kanye West med en laptop i handen. Om inte det ger hopp för 2018 så vet jag inte vad som gör det.
My Bloody Valentine
Att My Bloody Valentine gjorde comeback med albumet mbv för närmare fem år sedan var ett smärre mirakel, att det dessutom ska komma ny musik från Kevin Shields dammsugargitarr gör att det mesta numera känns möjligt. Det ska sägas att liknande löften från Shields tidigare har vägt mindre än Björn Ranelids kärlek, men kanske har Slowdives och Rides väl mottagna comebackskivor fått Kevin Shields att inse att det är lika bra att smida medan ens publik fortfarande har fungerande trumhinnor. Enligt Shields själv ska resultatet låta som om någon spillt syra på bandets senaste skiva. Som Andrew Weatheralls monumentala remix på bandets Soon kanske?
Sky Ferreira
Absolut, detta har vi väntat på ett tag nu. Men efter att mest ha sett Ferreira på filmduken på sistone (Baby Driver och Twin Peaks) ska nu nytt material vara på gång. Om det når upp till anklarna på den drömska Everything is Embarrassing, eller Suicide-hyllningen Omanko så är all väntan värt det.
SZA (feat. Kevin Parker & Mark Ronson)
SZA:s Ctrl var ett av de absolut mest hyllade albumen under förra året. För mig var det dock en liten besvikelse, den glittrande discon i exempelvis Julia lös med sin frånvaro till förmån för mer konventionell r’n’b upplevde jag. Glädjande nog verkar dock SZA själv gå i samma tankebanor och annonserade nyligen att hon jobbar på ny musik tillsammans med Tame Impalas Kevin Parker och Mark Ronson. I somras spelades ett av spåren under ett dj-set från produktionsduon, och om inte den här Chic-hyllningen får varje dagsfest i sommar att explodera så kommer jag bli mycket förvånad och besviken.
Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-01-25 17:21 |
Lästid: 2minuter
Mitt favoritalbum förra året var Vince Staples monumentala Big Fish Theory – en skiva där politiska texter iskallt skars ut med skalpell ur enorma, gungande beats som lät lika hemma i en källarklubb i östra London som en övergiven lagerlokal i Chicago. Vince Staples själv är en magnetiskt intelligent rappare vars mål verkar vara att (förvånansvärt glädjelöst) vända på alla klyschor om den arketypiske gangsterrapparen från södra Kalifornien.
Personliga favoriter är också Converses 70-talsvarianter på sina egna All Star-skor, sneakers som jag bär mer eller mindre varje dag om jag får välja. Synergi-succé således då Vince Staples släpper sin egen tolkning av den klassiska basketskon. Den ovanliga blandningen av orange och blått är möjligen för en förvärvad smak för en del, men som förstås är en referens till albumets smått ikoniska omslag. Förutom en låg och hög variant av skon släpps även en hoodie i samarbetet.
Vince Staples Converse-kollektion är tillgänglig på Converse.com och utvalda återförsäljare som Sneakersnstuff och Patta från och med den 25 januari 2018.
Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-01-22 13:14 |
Lästid: 2minuter
Kendrick Lamar kommer till Sverige redan i mars, men för alla som inte fick tag i biljetter till den tokutsålda Globen-spelningen kommer en ny chans att se Compton-rapparen då han precis blev bokad till Way Out West. Huruvida turnésällskapet James Blake också hänger med till Slottskogen är i nuläget oklart, klart är dock att bokarna på västkustfestivalen har landat en artist av monstruös magnitud.
Kendricks senaste plattaDAMN ansågs av många vara årets bästa, och de senaste åren har rapparen inte satt en fot fel. Hans skivor är hyllade av lyssnare och kritiker, hans Alright blev soundtracket till Black Lives Matter-rörelsen och så där i förbifarten blev han år 2016 utsedd till en av de mest 100 mest inflytelserika människorna i världen av Time Magazine. Med Kendrick Lamar har inte bara Way Out West gjort sin första superbokning för året rent musikaliskt, man har också snott till sig en av de personer hela världen litar på ska göra världen lite, lite bättre.
Varför ska man bry sig? Vem: 30-årige Kendrick Lamar är världens bästa rappare – och en av samtidens smartaste och viktigaste artister. Känd för: Intressant nog har Kendrick trots sin enorma karriär inte mycket klockrena hits. Snarare är han en albumartist som genom album som Good Kid, M.A.A.D City och To Pimp a Butterfly har pushat gränserna för vad som räknas som modern popmusik. Låter som: Täta, hesa textsjok som reptilaktigt slingrar sig mellan beats som är lika förankrade i modern trap som uråldrig frijazz. Vem gillar det här: Alla, oväntat nog. Kendrick är enorm, trots att hans musik inte alltid är den mest lättsmälta. Om du inte gillar så gör du rätt i att iallafall ljuga om att du gör det. Därför ska du bry dig: Om inte annat för att hinna stänga ned Instagram i slutet av sommaren: Kendrick Lamars spelning på WOW kommer vara den mest instagrammade händelsen i sommar. Så kommer det bli: Förra gången Kendrick spelade på festivalen var ljudet uselt, revansch nu så har festivalen en potentiell klassiker-spelning.
Årets Way Out West äger rum 9-11 augusti och har sedan tidigare bokningar som Arcade Fire, Lykke Li och Mura Masa.
Tom Cehlin Magnusson |
Publicerad 2018-01-17 15:33 |
Lästid: 3minuter
Begreppet ”punk” har de senaste åren stretchats från att betyda rockmusik med få ackord och politiskt patos till, ja, egentligen vad som helst. En snabb googling visar att ”den nya punken” är, i turordning: hiphop, intimitet, den populistiska högern, streetwear och gaming. Oavsett om man håller med om något av dessa förslag eller inte så verkar det som att vi i alla fall har kommit överens om att sportande, det är inte den nya punken. Fram till nu då möjligen.
Satisfy Running har blivit ett populärt alternativ för löparentusiaster som inte känner sig bekväma i kompressionsstrumpor, neonlinnen och små, små kepsar. Märkets malätna estetik går mer i linje med streetwear och rock’n’roll-mode. Inte så konstigt som det låter då grundaren Brice Partouche grundade det då mycket hajpade rock’n’roll-märket April 77 som fick mycket uppmärksamhet för sina snortajta svarta jeans under början av 00-talet.
I sommar är också Satisfy Runnings kollektion inspirerad av ”the punk rock warlord”: Joe Strummer från The Clash. Märkligt kan tyckas, men kärleksrelationen mellan löpning och den framlidne punkguden är inte så konstruerad som man skulle kunna tro.
Strummer sprang nämligen tre maraton under sin tid i The Clash. Två stycken i London, 1981 och 1983, men en av de mest klassiska anekdoterna om bandet kommer från året däremellan då bandets svengali-aktige manager Bernard Rhodes bad sångaren låtsas försvinna ett tag för att driva upp biljettförsäljningen för en turné som sålde sämre än förväntat. Strummer uppmanades att sticka till Austin, Texas, men drog istället till Paris med sin flickvän Gaby Salter – med den komiska följden att Bernard Rhodes inte visste vart sångaren hade tagit vägen. Väl på plats gjorde han det som alla i hans situation hade gjort: han drog ut och festade, och bestämde sig i farten för att springa stadens maratonlopp. I en intervju har han senare beskrivit hur han resonerade:
– You shouldn’t really ask me about my training regime, you know. It’s not good and I wouldn’t want people to copy it. Drink 10 pints of beer the night before the race. Ya got that? And don’t run a single step at least four weeks before the race. But make sure you put a warning in this article, “Do not try this at home.” I mean, it works for me and Hunter Thompson but it might not work for others. I can only tell you what I do.
Satisfy Runnings kollektion finns till försäljning på märkets hemsida.
