Annons

Tom Cehlin
Cafés redaktör Tom Cehlin Magnusson skriver om den mest intressanta musiken just nu.

Annons
 

Hanna Järver om hyllade debutalbumet – ”Jag tänker bara på att folk ska dö hela tiden”

Sveriges nästa stjärnsmäll Hanna Järver om att tänka på döden, 25-årskrisen och hur hon gjort årets svenska popalbum med hjälp av att skriva dåliga låtar.

Hanna Järver framför tegelvägg.

Bland termosar och snusdosor i en mörklagd studio ett stenkast från Fridhemsplan spelades Hanna Järvers debutalbum So long in. Med en ensam ljusslinga inställd på blinkande discoläge har Hanna Järver skrivit, producerat och spelat in en skiva vars nostalgiska textrader skiner varmt och trasigt likt sprucket neon. Syntpopen från tidigare släpp är delvis utbytt mot något varmare, svängigare – och stundtals r’n’b-aktigt.

– Jag lyssnar väldigt lite på r’n’b faktiskt. Alla snor ju saker, men vissa är medvetna om vad de snor. Jag tänker alltid att jag gör något eget, även om jag kanske inte gör det. Jag lyssnar på så lite musik när jag spelar in, jag blir så stressad av andras musik då. Men till den här skivan har jag har försökt skriva lite svängigt, och lyssnat mycket på Haims senaste skiva.

Den första singeln som Hanna Järver släppte i slutet av förra året hette Manna manna, en låt hon själv beskrivit som ett 25-årsanthem. Trots det drivande tempot och en refräng vars bibliska tuggummi-hook är omöjlig att få ur huvudet behand
lar låten en känsla som inte är odelat positiv.

Annons

– Jag trodde faktiskt att det skulle kännas värre att fylla 25. Det är inte så stor skillnad mot året innan, men jag tänker väldigt mycket på döden överlag. Jämt. Så på det sättet har jag ju mycket ångest, jag tänker bara på att folk ska dö hela tiden, haha. De senaste fem åren har jag bara kört på, och tänkt att allt ska vara så kul och bra som möjligt. Nu har jag haft så lång paus att jag hunnit tänka på vad jag håller på med.

Hanna Järver har nämligen fått kritiker och kännare på knäna redan innan hennes debutalbum. Ep:n Närke gav henne inte bara dubbla P3 Guld-nomineringar, hon har kallats för popgeni och jämförts med Veronica Maggio. Jämförelserna med Uppsalas souldiva har duggat tätt, trots att likheterna stannar vid en stämma sval som ett glas iskall mjölk. För Hanna Järvers textrader är inte sådana som skriks ut på arenor, sparas på Pinterest eller sätts upp med vimpelbokstäver i bostadsrätter. Hennes texter är snarare skärvor som plockas ihop till sentimentalt skimrande citymosaik.

– När jag skulle börja med den här skivan så undrade jag vad jag skulle skriva om, allt kändes så töntigt. Det har varit en stor utmaning, att känna att något spelar någon roll. Det jag har försökt göra är att skriva om samma ämnen som tidigare: vänskap, att växa upp och sådant, men att ta ett steg tillbaka och se på mig själv utifrån.

Du skriver mycket om geografiska platser?

– Jag är så extremt nostalgisk att det är töntigt verkligen. Jag flyttade från Örebro för sex år sedan, men varenda gång jag är hemma igen så känns allting verkligen svinmycket. Varenda gång tänker jag på vad som hände på just den gatan jag går på. Stockholm är mycket svårare att skriva om. Vad ska man sjunga om liksom? Hornstull hit och dit. Nej, det funkar inte.

Det känns som att du jobbar väldigt mycket på dina texter?

– Jag kan inte skriva om en text. Är den dålig så är den låten körd. Jag är väldigt noga, det är pussligt. Jag sitter och river runt i mitt block och plockar med saker som till slut bildar en helhet. Jag har väldigt tydliga åsikter om vad som är bra och vad som är dåligt. Det blir ju svårt att skriva texter ibland då, när man så tydligt tycker att vissa saker är dåliga.

Det går inte att beskylla Hanna Järver för att vara någon som svävar iväg av beröm. Efter släppet av den ep som framkallade översvallande lovord försökte Hanna skriva låtar i samma ven. Det gick väldigt, väldigt dåligt.

– Jag skrev så dåliga låtar de första månaderna. Jag försökte pressa fram någon singel som någon sagt att jag skulle släppa. Men då tänkte jag till slut att jag skiter i det här, och skrev Nu är du Göteborg som är sista spåret på nya skivan. Det var otydligt vad det skulle resultera i – det var först i somras som jag fattade vad det var som skivan skulle bli. Jag har skrivit så mycket, både skit och sådant som blev bra. Tidigare har jag släppt det jag har skrivit direkt. Nu har det varit ett och ett halvt år av tystnad.

Hur känner man när man inser att en låt man skrivit är dålig?

– Det tar så extremt mycket energi att skriva en dålig låt. En bra låt får man så mycket tillbaka av under processen, men med en dålig låt så kämpar man skitmycket, och när det är klart så känner man sig sämst i världen. Ibland känns det som att man klamrar sig fast och desperat försöker göra något bra av det, men ofta så blir det ju inte bra ändå.

Du skriver allt själv, du producerar allt själv. Hur gör man för att inte känna sig ensam?

– När man var ny i musikbranschen så var det så många som berättade för en hur man skulle göra och vad som funkar, hur man ska vara på Instagram och sådant. Jag kände mig så stressad av det. Efter att jag hade släppt ep:n och försökt skriva de här låtarna som blev dåliga så insåg jag att jag hade byggt upp så mycket förväntningar själv. Vem bryr sig om vad jag gör för musik, egentligen? Allt hade blivit så stort i mitt huvud. Det tog extremt lång tid att komma på att jag kan göra min musik på exakt vilket sätt jag vill, jag behöver inte lyssna på någon. In
nan jag började skriva på det här albumet blev jag tvungen att inse det, inget spelar någon roll. Jag är så liten och får göra vad fan jag vill, liksom.

Dela
Tweeta
 

Annons

 


Annons

Laddar